Victorialoppet 2013 – Deja vu

16 07 2013

Igår var det dags för Victorialoppet igen. Förra året hade jag med mig min mamma, detta året min bror.
Det var nästan på perfekt löparväder, lagom varmt, men lite blåsigt. Som förra året, fast lite varmare.

Uppladdningen har ju inte varit optimal, men första halvan av loppet gick riktigt bra. Malde på i mitt tempo. Gick lite väl sakta i början för när jag fick upp farten lite i en nedförsbacke märkte jag att det gick lättare om jag höll lite högre tempo. Sprang hela vägen fram till vätskekontrollen.

I vanlig ordning gick jag i lugn och ro och sörplade i mig vattnet. Sen svängde vi ut på den långa rakan och här domnade min högerfot. I år igen! Det var precis där den domnade förra året! Men nu kan jag inte snöra skorna lösare, då räcker inte skosnörena till. Så det blev att jag gick en bit där, men började sen springa i kanten utanför cykelvägen och domningen i foten började avta.

Så under vägen och sen sprang jag hela tiden under resten. Gott om hejaklack fanns det, men bäst var han som sa: Ta’t lugnt, du har hela kvällen på dig! Det var precis vad jag behövde höra för att minska pressen på mig själv. Hade också ett par tre tjejer framför mig som ömsom gick ömsom sprang. Sakta försökte jag ta in bit för bit på dem.

Så kommer då Storgatan. Man får en riktig boost när man springer in där. Uteserveringarna sluter tätt runt banan och massor med glada (eller bara fulla?) människor som hejar. När jag närmade mig torget hörde jag bandet dåna ut, Livin’ on a Prayer. Det gav ytterligare kraft och jag kände mig fantastisk när jag passerade! Minns att det var likadant förra året, men tror det var en annan låt.

Sen var det bara sista biten kvar. High-five-ade brorsonen och resten av gänget när jag passerade hamnen, förbi strand och in i skogen. Nu var jag ikapp de tre tjejerna och tryckte på lite extra. Första halvan av banan inne på stadion gick trögt, men när jag kom ur svängen och såg jag en tjej mitt på upploppet. Nu gällde det att ösa! ”Vilken spurt” hörde jag i förbifarten och när jag kom i mål efter 1:02:27 orkade jag knappt stå på benen.

Det kändes så jäkla bra efteråt! Fick min medalj, en dricka och en korv. Sen var det så skönt att dra på sig överdragskläderna och äta en banan.

Bror min då, jo han visade sig vara en jäkel på att springa, han har tävlingsinstinkten med. Sprang in på 48:02! Inte illa! ”Tack för att du lurade med mig på detta” sa han innan jag sen begav mig hemåt. Hoppas han har fått blodad tand!


Åtgärder

Information

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s




%d bloggare gillar detta: