Mera cykel

30 05 2014

Planerade cykla till jobbet en dag i veckan, men en miss i logistiken (plus att det var skitkallt den morgonen) gjorde att jag ställde in turen. Istället blev det en tur till jobbet på min lediga dag, för att hämta en tjänstebil. Med regnet hängande i luften så gav jag mig av. En jobbig uppförsbacke upp för Romaliden till att börja med, men gnatade mig uppför. Ut på stora vägen, hua vad utsatt man är som cyklist, en del bilar ger en inte mycket marginal och det blev lite svajigt ibland när stora lastbilar blåste om mig. Men en bit där så rullade det på så jäkla bra! Jag trampade och trampade och det kändes som det gick jättefort fast jag inte ens tog i.

Sen blev det lite mentalt jobbigt då jag inte riktigt hade koll på hur långt jag kommit, eller hur långt jag hade kvar. Men försökte fokusera på annat, man ser ju en hel del mer detaljer när man cyklar jämfört med när jag kör samma väg med bilen. På ett ställe gick det en hoper getter precis bakom buskarna ut med vägen. Annars tog jag mig framåt streck för streck. Bävar för om det är trångt på Tjejvättern, för jag har inte så bra koll vad som händer framför mig. Försöker titta upp med jämna mellanrum, men jag kan liksom inte snegla upp för då missar jag glasögonen och allt flyter ihop. Jaja, det ger sig. Jag har ju ändå ingen klunga att köra tillsammans med.

Tillslut kom slutet av vägen och Eke vägskäl. Där hade jag lovat mig själv en liten paus, nu var det bara sista biten kvar. En bit jag bävade för. Men det började bra, på väg mot Eke by så gick det undan så attans! Det kändes nästan som jag flög fram och jag fick ge ifrån mig så glädjetjut av lycka! In på slingervägen, där jag visste att det väntade backar. Men alla gick inte uppför som jag mindes det utan, en uppförsbacke följdes av en nedförsbacke som gav mig hjälp upp i nästa backe. Det var egentligen bara en som jag fick ta i och gnata mig upp. Aldrig har det känts så skönt att komma fram till jobbet!

cyklajobbet

Ca 2,5 mil avklarade idag med! Var noga från början idag att inte lägga vikt på styret, och det hjälpte min axel. Vid något tillfälle kände jag lite smärta av sadeln, men jag pinade igenom och sen glömde jag bort det…

Annonser




Full fart framåt!

27 05 2014

Nu är det fullt fokus på cykling istället. Snart stundar Tjejvättern, jag känner mig inte alls redo. Men några mil måste jag ju ha i benen innan jag ställer mig på startlinjen iaf.

Så igår kväll blev det en runda. Ca 2,5 mil mot Älghult, ner genom Sävsjöström, runt Alstern och sen hem igen.

Vägen mot Älghult är ganska tråkig och rak, men den går upp och ner som en berg- och dalbana. Tur jag började i den änden, benen kändes pigga och jag knatade på upp för alla backarna, och njöt på vägen nedför. Önskar alla cykelrundor vore en enda lång nedförsbacke!

Redan här började jag känna domningar i vänster tumme. Försökte skaka loss med jämna mellanrum. Efter jag passerat Sävsjöström så började jag ömma i vänster axel. Jag blir för hängande på styret, är inte stark nog i min bål. Att vänstern tar mer stryk är troligtvis pg a att det skulderbladet inte mår tipptopp sedan vasaloppet.

IMG_20140526_194516

Snabbpausade i Sävsjöström, det var så vackert!

När jag kom ut på sista biten och det stod 9 km till Lenhovda var det tugnt. 9km kändes jättelångt, fast jag bor ju 2km utanför längs den vägen, så hade egentligen bara 7km hem. Försökte trösta mig med det. Nu började axeln göra riktigt ont och det gick riktigt riktigt långsamt. Men trägen vinner och jag var strax framme hos hästen på betet. Svängde in och kollade till honom och när jag sen satte mig på cykeln igen så kände jag inte av min axel längre. Så jag ska ta mig tiden att kliva av och röra lite på mig i depåstoppen, så kan detta nog gå ändå 🙂

Rumpan då? Inte så farligt ont faktiskt.





Lopprapport – Göteborgsvarvet 2014

20 05 2014

Om man kikar i bloggen så ekar den tomt, precis lika tomt som mitt liv varit på träning.
Två veckor innan start åkte jag på världens dunderförkylning, minns inte sist jag var så sjuk att jag behövde vara hemma en hel vecka. Ingen optimal uppladdning.
Måndagen samma vecka som Varvet satt jag och hostade på jobbet. Väldigt rosslig och tungandat. På torsdagen var jag säker på att jag skulle få avstå Varvet, jag skulle inte orka andas igenom ordentligt för att springa.

Åkte ändå upp till Göteborg då min bror skulle springa (han fick en startplats i julklapp av mig), och i sista stund packade jag ner mina löparkläder. Efter många timmar i bilen kom vi tillslut fram till campingen. Passade sen på att åka in och hämta nummerlapparna, skönt att ha det avklarat. Nu började det suga lite i mig. Om jag skulle ta och starta iaf, kan ju bryta om det inte känns ok…
Lördagen kom med lagom varmt väder. Chillade hela förmiddagen, käkade en lätt lunch och tog sen Rosa Express till startområdet. Kände mig lugn, visste vart allt fanns, skulle ta det lilla lugna. Kom till startgruppen precis lagom till vi skulle börja gå fram mot startlinjen.

Distraherad av upplösningen i täten tickade de sista minuterna ner och sen gick startskottet. Placerade mig till höger, hittade mitt tempo, tänkte på min andning. Knatade på i sakta mak.
Jämförde hela tiden med året innan, visste att första utmaningen var Säldammsbacken. Men den kändes inte alls lika jobbig som sist. Kortade mina steg och ökade frekvensen, och rullade sen ner med långa snabba steg.

Körde min vanliga taktik. Spring mellan vattendepåerna. Drick, njut, skaka loss en stund. Sen på att igen! Fram till första bron rullade benen på utan svårigheter. Enligt plan gick jag uppför bron, förra året gick jag ned också, iår lät jag bara benen rulla.

Välkommen till Hisingen! Stod det en man med vattenslang och sa när vi kommit av bron. Sen blev det en lång, men mysig sträcka på Hisingen där jag ständigt jämförde med förra året. Där var lastbilen där de spelade så bra musik, hmm var det här jag såg den där killen som hade kollapsat?, nu kommer nog den där kolossen jag gömde mig för haglet vid, den här biten minns jag knappt för jag var tvungen att springa utan glasögon, här började jag undra vart den där usla bron var.

Men hela tiden med gott sinne, lätt i andningen och relativt lätt i benen. Det var först i Frihamnen jag började ömma i mina ben. Det var framförallt lår och höft som började bli stela. Gick uppför denna bro med, sprang nerför. Nu började det kurra i magen. Gick stundtals på väg upp för avenyn, men sprang mer, men vad allt vatten guppade i magen.

I allén efter avenyn, ungefär i höjd med där det hängde donuts förra året, stod en tjej med portions-chips-påsar. En hel låda! Jag sprang till höger, hon stod på vänster. Men girade 90 grader och fick mig en chipspåse. De godaste chips jag ätit tror jag! Åt och sprang, fick ny energi. Några korta pauser för att skaka lite liv i benen, promenad upp till gångbron. Nu var det inte långt kvar! Passerade klockan vid 20km och såg att jag hade ungefär 10min kvar till 3h’s sträcket. 1km på 10min, det ska jag banne mig fixa! Gasade upp och tryckte på. När jag ville lägga av tänkte jag bara: 10 min, 10 min!
Uppför sista backen och sen rullade jag ner mot folkhavet! Någon jag tydligen kände hejade högt på mig. Strax därefter skymtade jag min svägerska och brorson! In på vallen, upp på upploppet. Klockan visar 17:58. Gaah! Min 3h gräns är nära! Skriker högt varvid mannen framför vänder sig om, sen gasar vi ikapp sista biten in i mål!

Jag kom i mål! Jag som bara skulle starta… Förklarade för mannen att mitt vrål berodde på att jag hade en tid att slå. Slog den gjorde jag med! 2:55:17 stannade klockan på, en förbättring med 4 min från förra året! Fantastiskt, jag som inte ens tränat ordentligt och precis varit förkyld!

En medalj, en kexchoklad, en banan och en ros från min svägerska. Sen begav jag mig i all hast till tåget. På en knökfull spårvagn, fick hoppa av halvvägs pga illamående. Frisk luft gjorde susen, tog sen nästa, inte så fulla spårvagn, mot centralen. En kvarts marginal ungefär, det var riktigt skönt att kunna pusta ut på tåget. Först då kunde jag släppa allt och bara njuta av min medalj och min prestation! I did it!

GBGV1

GBGV2

Bilder från målgången.