Lopprapport – Göteborgsvarvet 2014

20 05 2014

Om man kikar i bloggen så ekar den tomt, precis lika tomt som mitt liv varit på träning.
Två veckor innan start åkte jag på världens dunderförkylning, minns inte sist jag var så sjuk att jag behövde vara hemma en hel vecka. Ingen optimal uppladdning.
Måndagen samma vecka som Varvet satt jag och hostade på jobbet. Väldigt rosslig och tungandat. På torsdagen var jag säker på att jag skulle få avstå Varvet, jag skulle inte orka andas igenom ordentligt för att springa.

Åkte ändå upp till Göteborg då min bror skulle springa (han fick en startplats i julklapp av mig), och i sista stund packade jag ner mina löparkläder. Efter många timmar i bilen kom vi tillslut fram till campingen. Passade sen på att åka in och hämta nummerlapparna, skönt att ha det avklarat. Nu började det suga lite i mig. Om jag skulle ta och starta iaf, kan ju bryta om det inte känns ok…
Lördagen kom med lagom varmt väder. Chillade hela förmiddagen, käkade en lätt lunch och tog sen Rosa Express till startområdet. Kände mig lugn, visste vart allt fanns, skulle ta det lilla lugna. Kom till startgruppen precis lagom till vi skulle börja gå fram mot startlinjen.

Distraherad av upplösningen i täten tickade de sista minuterna ner och sen gick startskottet. Placerade mig till höger, hittade mitt tempo, tänkte på min andning. Knatade på i sakta mak.
Jämförde hela tiden med året innan, visste att första utmaningen var Säldammsbacken. Men den kändes inte alls lika jobbig som sist. Kortade mina steg och ökade frekvensen, och rullade sen ner med långa snabba steg.

Körde min vanliga taktik. Spring mellan vattendepåerna. Drick, njut, skaka loss en stund. Sen på att igen! Fram till första bron rullade benen på utan svårigheter. Enligt plan gick jag uppför bron, förra året gick jag ned också, iår lät jag bara benen rulla.

Välkommen till Hisingen! Stod det en man med vattenslang och sa när vi kommit av bron. Sen blev det en lång, men mysig sträcka på Hisingen där jag ständigt jämförde med förra året. Där var lastbilen där de spelade så bra musik, hmm var det här jag såg den där killen som hade kollapsat?, nu kommer nog den där kolossen jag gömde mig för haglet vid, den här biten minns jag knappt för jag var tvungen att springa utan glasögon, här började jag undra vart den där usla bron var.

Men hela tiden med gott sinne, lätt i andningen och relativt lätt i benen. Det var först i Frihamnen jag började ömma i mina ben. Det var framförallt lår och höft som började bli stela. Gick uppför denna bro med, sprang nerför. Nu började det kurra i magen. Gick stundtals på väg upp för avenyn, men sprang mer, men vad allt vatten guppade i magen.

I allén efter avenyn, ungefär i höjd med där det hängde donuts förra året, stod en tjej med portions-chips-påsar. En hel låda! Jag sprang till höger, hon stod på vänster. Men girade 90 grader och fick mig en chipspåse. De godaste chips jag ätit tror jag! Åt och sprang, fick ny energi. Några korta pauser för att skaka lite liv i benen, promenad upp till gångbron. Nu var det inte långt kvar! Passerade klockan vid 20km och såg att jag hade ungefär 10min kvar till 3h’s sträcket. 1km på 10min, det ska jag banne mig fixa! Gasade upp och tryckte på. När jag ville lägga av tänkte jag bara: 10 min, 10 min!
Uppför sista backen och sen rullade jag ner mot folkhavet! Någon jag tydligen kände hejade högt på mig. Strax därefter skymtade jag min svägerska och brorson! In på vallen, upp på upploppet. Klockan visar 17:58. Gaah! Min 3h gräns är nära! Skriker högt varvid mannen framför vänder sig om, sen gasar vi ikapp sista biten in i mål!

Jag kom i mål! Jag som bara skulle starta… Förklarade för mannen att mitt vrål berodde på att jag hade en tid att slå. Slog den gjorde jag med! 2:55:17 stannade klockan på, en förbättring med 4 min från förra året! Fantastiskt, jag som inte ens tränat ordentligt och precis varit förkyld!

En medalj, en kexchoklad, en banan och en ros från min svägerska. Sen begav jag mig i all hast till tåget. På en knökfull spårvagn, fick hoppa av halvvägs pga illamående. Frisk luft gjorde susen, tog sen nästa, inte så fulla spårvagn, mot centralen. En kvarts marginal ungefär, det var riktigt skönt att kunna pusta ut på tåget. Först då kunde jag släppa allt och bara njuta av min medalj och min prestation! I did it!

GBGV1

GBGV2

Bilder från målgången.

 

Annonser

Åtgärder

Information

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s




%d bloggare gillar detta: