Lopprapport – Tjejvättern

10 06 2014

Man hinner få många intryck under 10 mil, jag vet knappt i vilken ände jag ska börja.

Åkte upp kvällen innan till min kusin i Mjölby. Jag är mycket tacksam för uppehället, fick sova i den stora sängen, det var verkligen generöst!

Gav mig på morgonen av mot Motala och tog i princip första bästa parkering som jag hittade, sen cyklade jag med lätta ben in till torget och hämtade min nummerlapp. Knatade sen ner till startområdet, gillar att gå runt och supa in atmosfären. Det gick bra tills ca 20 min innan start då himlen öppnade sig. Försökte söka skydd bäst jag kunde, men det var liksom lönlöst.

IMG_20140607_092117När starten gick öste regnet fortfarande ner, ställde mig strategiskt långt bak i startledet och trampade iväg i sakta mak. Tog mig ut ur stan, sen började det kännas lite väl långsamt så åkte om en hel drös. Det var en hel del åkande fram och tillbaka för att hitta sin plats i ledet, egentligen var det inte förrän efter sista depån som jag kände att jag kunde ligga där jag låg.

Fram till första depån rullade det på riktigt bra, redan här hade jag cyklat längre än på något träningspass. Någonstans innan Vadstena slutade det regna, och innan jag nått depån hade vindjackan torkat. Men strumporna var det värre med, tårna var kalla och allt jag önskade mig var ett par torra strumpor. Fick mig en slät bulle, lite blåbärssoppa, en halv banan och ett glas jordgubbssaft innan det bar av igen.IMG_20140607_113901

Nästa etapp började med klättringen upp för Omberg, hade inte räknat med att kunna cykla uppför, jag är ju värdelös i backar, så tog inte ut mig utan knatade helt sonika upp. Sen var det en bit uppe på platten där man kunde ana Vättern bakom buskarna, annars såg man inte mycket av sjön. Därefter bar det av utför igen, jag älskar att åka utför! Det vart lite knöligt till en början då jag hamnade bakom några som fegade och höll på bromsen, samtidigt som man fick passa sig noga för att gå ur led för plötsligt kunde det komma någon susande till vänster om dig.

Värst var nog ändå de som envisades med att cykla två i bredd, speciellt den här biten där det bara var lite bredare än normal cykelväg, men även ute på större väg. Höll på att bli vittne till en olycka när en bil med släp fick tvärnita för att inte cykla in i två ”glidare” i bredd. Jisses, visst att man ska undvika att köra dessa vägar under Vättern-helgerna, men vi är faktiskt skyldiga att följa trafikreglerna vi också.

Vattendepån efter Omberg susade jag förbi utan att knappt märka den, sen rullade det på smidigt fram till nästa depå. Rullade upp en tjej jämte mig och undrade om jag hade koll på vart nästa depå var, borde vara snart blev mitt svar. Vi cyklade kanske 1 km till, sen var det där, lite komiskt.

 IMG_20140607_124039
En liten snabbpaus för fotografering, och för att trassla upp påsen vingummin jag hade med mig, för det hade jag förtjänat här, har precis passerat hälften nämligen.

Började få känningar i vänster knä redan här, och jag stod utanför sjukvårdstältet och velade lite. Det gjorde ju inte ont nu, när jag klivit av cykeln och promenerat runt lite. Äsch, det går nog tänkte jag och cyklade vidare. Kom väl ca halvvägs på nästa etapp innan knäet började göra riktigt ont. Provade att gå en bit för att se om det hjälpte, det funkade när jag gick, men så fort jag satte mig på cykeln igen så började det ömma. Men det var inte värre än att jag kunde pina mig fram till sista depån.

Direkt till sjukvårdstältet, tänkte jag kanske kunde få något stödbandage eller liknande. Men hon menar på att det berodde på kramper i baksida lår som orsakade knäet att göra ont. Reflekterade också över att jag var väldigt kall på ytan. Fick aldrig riktigt upp värmen i skinnet igen efter den där störtskuren i början. Fick iaf lite massage, och lite liniment, kändes ju bra ungefär tills jag satt på cykeln igen.

Sista biten blev en riktig pina. Varje tramptag smärtade. Provade mig fram lite och insåg att det kvittade om jag tog i eller inte när jag trampade, det var själva rörelsen som gjorde ont. Så det blev till att ösa på in mot Motala, ju snabbare jag kunde komma i mål desto bättre. Bäst var det också om jag kunde hålla igång rörelsen, att få igång knäet efter en rull smärtade otroligt.

Jag har normalt sett ganska hög smärttröskel, så nu gjorde det riktigt ont. Önskade mig nedförsbackar hela vägen till Motala, men det kunde jag ju glömma. Knaprade i mig massor med vinegum och önskade att det var smärtstillande i dem. Spelade på repeat i huvudet: ”Annars har du åkt Vasan i onödan”.

Äntligen kom skylten som det stod Motala på, var sjutton är målet då? Sista biten både skrek jag högt och grät av smärta, skulle aldrig målet komma? Cyklade igenom starten och trodde det var klart, men skulle tydligen runt hörnet också, gaah! Missade faktiskt vart själva mållinjen var, utan märkte mest att det var slut för att jag blev ombedd att kliva av och bli inledd i en fålla.

Jag hade så ont, och jag var så arg. Störde mig något kopiöst på alla som blev intervjuade och var så glada så glada.  Begav mig för att hämta mina saker, gick runt hela området för att upptäcka att det var i princip folktomt. Fanns inte ens en funktionär i informationstältet. Fick kolla på en karta och inse att jag behövde gå hela vägen tillbaka igen. Skyltningen efter mål var väldigt undermålig. Hela målområdet var alldeles för kort. På ”målfotot” leder jag min cykel, hur kul är det?

Begav mig så fort jag kunde bort från området och mot parkeringen. Vart faan var den nu då? Återigen fruktansvärt dåligt skyltat, ett par skyltar i början, men sen krävdes två eller tre svängar till för att komma rätt, helt utan skyltning. Hade tur att det kom ett par cyklister precis när jag trodde jag tappat bort mig där jag gick med min cykel i min ensamhet. Bitter delux!

Lastade min cykel fortast möjligt och åkte tillbaka till Mjölby. Först efter en varm dusch kunde jag börja känna någon form av tillfredställelse över att jag faktiskt cyklat 10 mil. Three down – One to go!

Annonser




Racken Runt

4 06 2014

Idag gick det bättre med navigeringen. Hittade en mindre väg för att ta mig till vägen som slingrade sig kring sjön Racken. 23,5 km blev det totalt, på 1h 18min. Hade lite bekymmer med trafiken innan jag tog mig ut ur stan, så tiden sprang iväg lite i början.

Det började med en herrans massa uppförsbackar, lite mer utmaning än jag stött på tidigare. Långa jobbiga uppförsbackar, men bara korta snabba nedförsbackar. Ugh, det var tufft ett tag där, men jag gnatade på. Har upptäckt att min uthållighet i själva trampningen blivit bättre, benen bara går och går och går. När jag började cykla ville jag rulla med jämna mellanrum.

Mot slutet blev det långa fina utförslöpor, alla de jag kämpat mig uppför på vägen bort. Men jisses vilken fart man kommer upp i! Nästan så jag fick tårar i ögonen. Vobblade till ett par gånger p g a tjälskador på vägen, det känns som det är lätt hänt att köra ikull. Inte kul i den hastigheten!

Idag var pannbenet starkt. Tror bara jag funderade allvarligt på hur långt det var kvar hem vid ett tillfälle. Axel och rumpa kändes bra. Idag blev jag dock riktigt flåsig och svettig. Antagligen alla backarna som gjorde det. Sen körde jag långärmad vindjacka med eftersom vädret inte var på topp. Klarade mig undan regnet iaf 🙂

IMG_20140604_183307
Älskar Lupiner! Kan tänka mig att det är riktigt vackert här en solig dag!

Nu är det inte mycket mer att göra. Vilar mig i form sista dagarna, sen blir det åka av på lördag!





Vilse i Värmland

3 06 2014

Efter mycket om och men lyckades jag få med mig min cykel på tjänsteresan! Tackar ödmjukast min kollega Henrik som hade ett cykelställ till taket att låna ut. Förstår fortfarande inte hur man kan beställa poolbilar utan dragkrok!

Så igår blev det ett pass i värmlandsskogarna. Började med att köra vilse :S Nejdå inte så farligt, hade tittat ut en runda jag tänkte köra, men lyckades inte ta mig ut på den vägen jag tänkte mig. Trodde jag var på rätt spår ett tag, men den gick över vägen utan anslutningar ner dit jag ville. Men jag trampade på och tänkte, annars får jag väl vända när jag fått nog och cykla samma väg tillbaka.

Men efter ett tag så kom jag ut ett par kilometer längre fram på den väg jag tänkt mig och kunde ta planerad runda. Totalt blev det 27km på 1h 19 min. Kändes rätt bra, blev lite trött i axlar, skulderblad och rygg mot slutet, men vidhåller att varken andning eller ben har känts trötta.

Cyklade genom flera små byar/orter med roliga namn 🙂 Bla annat Norserud, Ottebol och Jössefors.

IMG_20140602_202319

Det är vackert i Värmland!





Mera cykel

30 05 2014

Planerade cykla till jobbet en dag i veckan, men en miss i logistiken (plus att det var skitkallt den morgonen) gjorde att jag ställde in turen. Istället blev det en tur till jobbet på min lediga dag, för att hämta en tjänstebil. Med regnet hängande i luften så gav jag mig av. En jobbig uppförsbacke upp för Romaliden till att börja med, men gnatade mig uppför. Ut på stora vägen, hua vad utsatt man är som cyklist, en del bilar ger en inte mycket marginal och det blev lite svajigt ibland när stora lastbilar blåste om mig. Men en bit där så rullade det på så jäkla bra! Jag trampade och trampade och det kändes som det gick jättefort fast jag inte ens tog i.

Sen blev det lite mentalt jobbigt då jag inte riktigt hade koll på hur långt jag kommit, eller hur långt jag hade kvar. Men försökte fokusera på annat, man ser ju en hel del mer detaljer när man cyklar jämfört med när jag kör samma väg med bilen. På ett ställe gick det en hoper getter precis bakom buskarna ut med vägen. Annars tog jag mig framåt streck för streck. Bävar för om det är trångt på Tjejvättern, för jag har inte så bra koll vad som händer framför mig. Försöker titta upp med jämna mellanrum, men jag kan liksom inte snegla upp för då missar jag glasögonen och allt flyter ihop. Jaja, det ger sig. Jag har ju ändå ingen klunga att köra tillsammans med.

Tillslut kom slutet av vägen och Eke vägskäl. Där hade jag lovat mig själv en liten paus, nu var det bara sista biten kvar. En bit jag bävade för. Men det började bra, på väg mot Eke by så gick det undan så attans! Det kändes nästan som jag flög fram och jag fick ge ifrån mig så glädjetjut av lycka! In på slingervägen, där jag visste att det väntade backar. Men alla gick inte uppför som jag mindes det utan, en uppförsbacke följdes av en nedförsbacke som gav mig hjälp upp i nästa backe. Det var egentligen bara en som jag fick ta i och gnata mig upp. Aldrig har det känts så skönt att komma fram till jobbet!

cyklajobbet

Ca 2,5 mil avklarade idag med! Var noga från början idag att inte lägga vikt på styret, och det hjälpte min axel. Vid något tillfälle kände jag lite smärta av sadeln, men jag pinade igenom och sen glömde jag bort det…





Full fart framåt!

27 05 2014

Nu är det fullt fokus på cykling istället. Snart stundar Tjejvättern, jag känner mig inte alls redo. Men några mil måste jag ju ha i benen innan jag ställer mig på startlinjen iaf.

Så igår kväll blev det en runda. Ca 2,5 mil mot Älghult, ner genom Sävsjöström, runt Alstern och sen hem igen.

Vägen mot Älghult är ganska tråkig och rak, men den går upp och ner som en berg- och dalbana. Tur jag började i den änden, benen kändes pigga och jag knatade på upp för alla backarna, och njöt på vägen nedför. Önskar alla cykelrundor vore en enda lång nedförsbacke!

Redan här började jag känna domningar i vänster tumme. Försökte skaka loss med jämna mellanrum. Efter jag passerat Sävsjöström så började jag ömma i vänster axel. Jag blir för hängande på styret, är inte stark nog i min bål. Att vänstern tar mer stryk är troligtvis pg a att det skulderbladet inte mår tipptopp sedan vasaloppet.

IMG_20140526_194516

Snabbpausade i Sävsjöström, det var så vackert!

När jag kom ut på sista biten och det stod 9 km till Lenhovda var det tugnt. 9km kändes jättelångt, fast jag bor ju 2km utanför längs den vägen, så hade egentligen bara 7km hem. Försökte trösta mig med det. Nu började axeln göra riktigt ont och det gick riktigt riktigt långsamt. Men trägen vinner och jag var strax framme hos hästen på betet. Svängde in och kollade till honom och när jag sen satte mig på cykeln igen så kände jag inte av min axel längre. Så jag ska ta mig tiden att kliva av och röra lite på mig i depåstoppen, så kan detta nog gå ändå 🙂

Rumpan då? Inte så farligt ont faktiskt.





En gång – ingen gång…

3 01 2014

… Två gånger – en vana?

Nja mer än två gånger krävs nog för mig att skapa en vana.

Man kan tro att det är det nya året som gör att jag försöker skapa nya vanor, men så är inte fallet.

Året började inte något vidare med att bilen inte gav ett ljud ifrån sig på nyårsdagen. Det var bara att ta tjuren vid hornen och cykla upp till stallet. En liten runda på 7km T&R.

Cyklade ju till jobbet ganska långt in på hösten, men slutade för jag tyckte det blev för kallt. Hur mycket jag än klädde på mig drog det in genom dragkedjan på jackan. Nu har jag hittat lösningen! Tar min vindtäta löparjacka under vinterjackan så slipper jag draget. Så nu kan här börjas cykla igen!

Fast jag nu fått igång bilen igen så tänkte jag passa på att cykla till stallet de dagar som är kvar innan jag börjar jobba igen. Sen får det bli cykel till jobbet, det är lite för mörkt om kvällarna ännu för att jag ska våga cykla till stallet.





Transport

23 10 2013

Jag läser om alla som nu plockar in sina cyklar och börjar gå på spinningpass istället. Själv har jag precis kommit igång med cyklingen. 🙂

Det är dock främst transportcykling som gäller. Har 2km till jobbet och 3,5km till stallet. Hoppas spara mycket bensinpengar på det 🙂

Förra veckan blev det två rundor till jobbet, trots regn, och en till stallet. Vågar inte cykla till stallet på kvällarna, är så hiskeligt mörkt i skogen och jag behöver köpa en ny reflexväst först. Passar på på helgerna så länge.

Vägen ut till stallet är lite rolig, fast jobbig. Först går det ner i en rasande fart, halvt flygandes över fartguppet längst ner. Ca 1km asfalt till, sen tar gruset över. Där gäller det att parera hålor bäst man kan. På ett par ställen är det som räfflor, troligtvis från någon skogsmaskin, och det hoppar och skakar så man knappt kan hålla styr på styret. Allt avslutas med en hiskelig uppförsbacke igen.
image
Det är svårt att se på bild hur brant en backe är, men här får jag gå för att ta mig upp.

Denna veckan har det blivit 2ggr till jobbet redan, hoppas få till iaf en gång till. Ökar lite successivt. 😉