Sista etappen – Vansbro

7 07 2014

Har haft ont i magen hela veckan. Sådan ångest. I måndags låg vattentemperaturen på ca 12 grader, det rekommenderades lång våtdräkt, strumpor och vantar. Jag som hyrt en kort. Jag som har svårt att ta mig i mina föräldrars uppvärmda pool på 28 grader. Hur skulle detta gå? Simmade 1km i bassängen i onsdag men sedan dess har jag bara känt: Jag vill inte!!

Men, jag har inte heller tänkt hoppa av. Har jag nu gjort alla delar utom den sista så kan jag ju inte falla på målsnöret. Så åkte upp lördag eftermiddag, övernattade på en av skolorna i Vansbro. Försökte hålla mig lugn och få en god natts sömn, men knuten i magen var stor.

Klev upp tidigt på morgonen, kollade vattentemperaturen, nu 15,6 grader. Det är inte varmt, men bättre är 12 grader iaf! Stod och hängde på låset för att hämta min våtdräkt och mitt startkit. Det var väldigt lugnt och jag spanade in målområdet.

IMG_20140706_075142 (1)

Tillbaka på skolan åt jag sen en lagom stabil frukost och försökte göra mig mentalt förberedd.

”Begränsad plats för ombyte, kom ombytt”. Jag missförstod nog det där och knatade fullt påklädd i våtdräkt och överdragskläder till startplatsen. Det var svettigt! Hade lite krabb med mitt chip-armband, kunde inte få det att fästa. Frågade några funktionärer, och det visade sig saknas en bit i själva fästanordningen. Men det löste sig, med silvertejp 😛

IMG_20140706_130941

Sen var det bara att vänta. Överdragskläderna åkte av ganska snabbt, men sen väntade jag in i det sista för att byta från glasögonen till simglasögonen, lasta min kasse på lastbilen och sen hann jag med lite uppvärmning innan de öppnade fållan. Nu gjorde det riktigt ont i magen, vilken ångest!

Första chipavläsningen, andra, och sen ner i vattnet. Det var kallt! Jag försökte verkligen förmå mig själv att ”kasta mig ut”, men jag blev stående en stund medan de andra gav sig iväg. Tillslut så bara gjorde jag det. Fick precis den där känslan som jag är så rädd för, en känsla av att få hjärtsnörp och jag börjar hyperventilera. Men de var de första 5-6 simtagen, sen började det gå över.

Hann dras med en bit åt vänster innan jag kunde orientera mig igen. Det gällde verkligen att simma snett för att komma rakt, men över Vanån var man ganska kvickt. Sen in i Västerdalälven och mot strömmen. Håll in vid bryggan har alla sagt, jo där är det ju minst strömt, men det gick så jäkla långsamt! Försökte ta mig om så gott jag kunde, men det var inte lätt med så mycket folk överallt.

Tyckte jag fick in tekniken och andningen bra, även om jag inte riktigt doppade ner huvudet så mycket som man egentligen ska. Det var så svårt att hålla uppsikt på alla som var i vägen då. På något vis så tyckte jag nästan det var lättare att simma i älven än i bassängen. Vet inte om det är möjligt, men det kändes som jag fick mer motstånd av vattnet här och jag hade något att trycka emot mot. I bassängen känns det bara som jag slår igenom när jag försökt ta i lite extra. Låter kanske helvirrigt, men så kändes det.

När vi närmade oss 500m så började folk runt omkring mig undra hur långt det var kvar. Själv kändes det bra, lite kyligt om tårna, men jag bara matade på. Sträckan 400-300m passerade jättesnabbt, liksom 300-200m. Sen tyckte jag det kändes som strömmen tog i ytterligare och jag fick kämpa lite för att hålla tempot. Hade en mössa framför mig som jag försökte ta rygg på, helst gå om, men jag lyckades inte öka något. Att jag sen fick några kallsupar på slutet för att jag inte kunde låta bli att le och skratta högt, hjälpte ju inte direkt 😛

Målgång. Jag kan uppenbarligen inte simma med en hand, för när jag sträckte upp handen för att nudda plattan, så sjönk resten av mig och jag fick mig en rejäl kallsup. Men fick tag i räcket och kravlade mig upp. Sen blev det lite läskigt. Våtdräkten blev jättetung när jag klev upp ur vattnet. Benen var som gelé. Har känt mig lite darrig efter jag tränat också, men tyngden av våtdräkten (och att jag kanske tagit i lite mer) gjorde benen väldigt ostabila. På det ett par simglasögon med en väldigt liten yta med skärpa. Blev problematiskt när jag kom till trappen. När jag försökte hitta trappstegen blev allt bara suddigt i glasögonen. Ta av mig dem kunde jag ju inte heller, då hade jag inte hittat trappstegen ändå. Fick hjälp av en funktionär upp för trappan, fick lite varm saft och sen in i värmetältet.  Inte för att jag frös direkt, utan behövde mest bara sätta mig ner och få lite ordning på mina ben.

När man kom upp ur vattnet stod en snygg karl och zippade upp dragkedjan på en 🙂 och när jag kom in i värmetältet blev jag helstrippad direkt. Fick sen låna en handduk för att ta mig bort till påsutlämningen. Det var också ganska spännande med simglasögon som nu immade igen då jag släppt ut vattnet. Fick kolla noga noga på alla påsarna för att utan glasögon försöka lokalisera mitt nummer. Tur inte alla var i samma färg iaf!

Sen en varm dusch på det! Riktigt gott! Så enkelt, men ändå så smidigt! Följt av en tallrik mat, det satt riktigt fint!

Tillbaka med våtdräkten, tillbaka till skolan. Packa ihop mina saker och påbörja resan hemåt. Stannade till och sprang ner till tältet och köpte mig en En-Svensk-Klassiker-buff. För det har jag förtjänat nu, för nu är min Tjejklassiker komplett!

Annonser




Lopprapport – Tjejvättern

10 06 2014

Man hinner få många intryck under 10 mil, jag vet knappt i vilken ände jag ska börja.

Åkte upp kvällen innan till min kusin i Mjölby. Jag är mycket tacksam för uppehället, fick sova i den stora sängen, det var verkligen generöst!

Gav mig på morgonen av mot Motala och tog i princip första bästa parkering som jag hittade, sen cyklade jag med lätta ben in till torget och hämtade min nummerlapp. Knatade sen ner till startområdet, gillar att gå runt och supa in atmosfären. Det gick bra tills ca 20 min innan start då himlen öppnade sig. Försökte söka skydd bäst jag kunde, men det var liksom lönlöst.

IMG_20140607_092117När starten gick öste regnet fortfarande ner, ställde mig strategiskt långt bak i startledet och trampade iväg i sakta mak. Tog mig ut ur stan, sen började det kännas lite väl långsamt så åkte om en hel drös. Det var en hel del åkande fram och tillbaka för att hitta sin plats i ledet, egentligen var det inte förrän efter sista depån som jag kände att jag kunde ligga där jag låg.

Fram till första depån rullade det på riktigt bra, redan här hade jag cyklat längre än på något träningspass. Någonstans innan Vadstena slutade det regna, och innan jag nått depån hade vindjackan torkat. Men strumporna var det värre med, tårna var kalla och allt jag önskade mig var ett par torra strumpor. Fick mig en slät bulle, lite blåbärssoppa, en halv banan och ett glas jordgubbssaft innan det bar av igen.IMG_20140607_113901

Nästa etapp började med klättringen upp för Omberg, hade inte räknat med att kunna cykla uppför, jag är ju värdelös i backar, så tog inte ut mig utan knatade helt sonika upp. Sen var det en bit uppe på platten där man kunde ana Vättern bakom buskarna, annars såg man inte mycket av sjön. Därefter bar det av utför igen, jag älskar att åka utför! Det vart lite knöligt till en början då jag hamnade bakom några som fegade och höll på bromsen, samtidigt som man fick passa sig noga för att gå ur led för plötsligt kunde det komma någon susande till vänster om dig.

Värst var nog ändå de som envisades med att cykla två i bredd, speciellt den här biten där det bara var lite bredare än normal cykelväg, men även ute på större väg. Höll på att bli vittne till en olycka när en bil med släp fick tvärnita för att inte cykla in i två ”glidare” i bredd. Jisses, visst att man ska undvika att köra dessa vägar under Vättern-helgerna, men vi är faktiskt skyldiga att följa trafikreglerna vi också.

Vattendepån efter Omberg susade jag förbi utan att knappt märka den, sen rullade det på smidigt fram till nästa depå. Rullade upp en tjej jämte mig och undrade om jag hade koll på vart nästa depå var, borde vara snart blev mitt svar. Vi cyklade kanske 1 km till, sen var det där, lite komiskt.

 IMG_20140607_124039
En liten snabbpaus för fotografering, och för att trassla upp påsen vingummin jag hade med mig, för det hade jag förtjänat här, har precis passerat hälften nämligen.

Började få känningar i vänster knä redan här, och jag stod utanför sjukvårdstältet och velade lite. Det gjorde ju inte ont nu, när jag klivit av cykeln och promenerat runt lite. Äsch, det går nog tänkte jag och cyklade vidare. Kom väl ca halvvägs på nästa etapp innan knäet började göra riktigt ont. Provade att gå en bit för att se om det hjälpte, det funkade när jag gick, men så fort jag satte mig på cykeln igen så började det ömma. Men det var inte värre än att jag kunde pina mig fram till sista depån.

Direkt till sjukvårdstältet, tänkte jag kanske kunde få något stödbandage eller liknande. Men hon menar på att det berodde på kramper i baksida lår som orsakade knäet att göra ont. Reflekterade också över att jag var väldigt kall på ytan. Fick aldrig riktigt upp värmen i skinnet igen efter den där störtskuren i början. Fick iaf lite massage, och lite liniment, kändes ju bra ungefär tills jag satt på cykeln igen.

Sista biten blev en riktig pina. Varje tramptag smärtade. Provade mig fram lite och insåg att det kvittade om jag tog i eller inte när jag trampade, det var själva rörelsen som gjorde ont. Så det blev till att ösa på in mot Motala, ju snabbare jag kunde komma i mål desto bättre. Bäst var det också om jag kunde hålla igång rörelsen, att få igång knäet efter en rull smärtade otroligt.

Jag har normalt sett ganska hög smärttröskel, så nu gjorde det riktigt ont. Önskade mig nedförsbackar hela vägen till Motala, men det kunde jag ju glömma. Knaprade i mig massor med vinegum och önskade att det var smärtstillande i dem. Spelade på repeat i huvudet: ”Annars har du åkt Vasan i onödan”.

Äntligen kom skylten som det stod Motala på, var sjutton är målet då? Sista biten både skrek jag högt och grät av smärta, skulle aldrig målet komma? Cyklade igenom starten och trodde det var klart, men skulle tydligen runt hörnet också, gaah! Missade faktiskt vart själva mållinjen var, utan märkte mest att det var slut för att jag blev ombedd att kliva av och bli inledd i en fålla.

Jag hade så ont, och jag var så arg. Störde mig något kopiöst på alla som blev intervjuade och var så glada så glada.  Begav mig för att hämta mina saker, gick runt hela området för att upptäcka att det var i princip folktomt. Fanns inte ens en funktionär i informationstältet. Fick kolla på en karta och inse att jag behövde gå hela vägen tillbaka igen. Skyltningen efter mål var väldigt undermålig. Hela målområdet var alldeles för kort. På ”målfotot” leder jag min cykel, hur kul är det?

Begav mig så fort jag kunde bort från området och mot parkeringen. Vart faan var den nu då? Återigen fruktansvärt dåligt skyltat, ett par skyltar i början, men sen krävdes två eller tre svängar till för att komma rätt, helt utan skyltning. Hade tur att det kom ett par cyklister precis när jag trodde jag tappat bort mig där jag gick med min cykel i min ensamhet. Bitter delux!

Lastade min cykel fortast möjligt och åkte tillbaka till Mjölby. Först efter en varm dusch kunde jag börja känna någon form av tillfredställelse över att jag faktiskt cyklat 10 mil. Three down – One to go!





Lopprapport – Göteborgsvarvet 2014

20 05 2014

Om man kikar i bloggen så ekar den tomt, precis lika tomt som mitt liv varit på träning.
Två veckor innan start åkte jag på världens dunderförkylning, minns inte sist jag var så sjuk att jag behövde vara hemma en hel vecka. Ingen optimal uppladdning.
Måndagen samma vecka som Varvet satt jag och hostade på jobbet. Väldigt rosslig och tungandat. På torsdagen var jag säker på att jag skulle få avstå Varvet, jag skulle inte orka andas igenom ordentligt för att springa.

Åkte ändå upp till Göteborg då min bror skulle springa (han fick en startplats i julklapp av mig), och i sista stund packade jag ner mina löparkläder. Efter många timmar i bilen kom vi tillslut fram till campingen. Passade sen på att åka in och hämta nummerlapparna, skönt att ha det avklarat. Nu började det suga lite i mig. Om jag skulle ta och starta iaf, kan ju bryta om det inte känns ok…
Lördagen kom med lagom varmt väder. Chillade hela förmiddagen, käkade en lätt lunch och tog sen Rosa Express till startområdet. Kände mig lugn, visste vart allt fanns, skulle ta det lilla lugna. Kom till startgruppen precis lagom till vi skulle börja gå fram mot startlinjen.

Distraherad av upplösningen i täten tickade de sista minuterna ner och sen gick startskottet. Placerade mig till höger, hittade mitt tempo, tänkte på min andning. Knatade på i sakta mak.
Jämförde hela tiden med året innan, visste att första utmaningen var Säldammsbacken. Men den kändes inte alls lika jobbig som sist. Kortade mina steg och ökade frekvensen, och rullade sen ner med långa snabba steg.

Körde min vanliga taktik. Spring mellan vattendepåerna. Drick, njut, skaka loss en stund. Sen på att igen! Fram till första bron rullade benen på utan svårigheter. Enligt plan gick jag uppför bron, förra året gick jag ned också, iår lät jag bara benen rulla.

Välkommen till Hisingen! Stod det en man med vattenslang och sa när vi kommit av bron. Sen blev det en lång, men mysig sträcka på Hisingen där jag ständigt jämförde med förra året. Där var lastbilen där de spelade så bra musik, hmm var det här jag såg den där killen som hade kollapsat?, nu kommer nog den där kolossen jag gömde mig för haglet vid, den här biten minns jag knappt för jag var tvungen att springa utan glasögon, här började jag undra vart den där usla bron var.

Men hela tiden med gott sinne, lätt i andningen och relativt lätt i benen. Det var först i Frihamnen jag började ömma i mina ben. Det var framförallt lår och höft som började bli stela. Gick uppför denna bro med, sprang nerför. Nu började det kurra i magen. Gick stundtals på väg upp för avenyn, men sprang mer, men vad allt vatten guppade i magen.

I allén efter avenyn, ungefär i höjd med där det hängde donuts förra året, stod en tjej med portions-chips-påsar. En hel låda! Jag sprang till höger, hon stod på vänster. Men girade 90 grader och fick mig en chipspåse. De godaste chips jag ätit tror jag! Åt och sprang, fick ny energi. Några korta pauser för att skaka lite liv i benen, promenad upp till gångbron. Nu var det inte långt kvar! Passerade klockan vid 20km och såg att jag hade ungefär 10min kvar till 3h’s sträcket. 1km på 10min, det ska jag banne mig fixa! Gasade upp och tryckte på. När jag ville lägga av tänkte jag bara: 10 min, 10 min!
Uppför sista backen och sen rullade jag ner mot folkhavet! Någon jag tydligen kände hejade högt på mig. Strax därefter skymtade jag min svägerska och brorson! In på vallen, upp på upploppet. Klockan visar 17:58. Gaah! Min 3h gräns är nära! Skriker högt varvid mannen framför vänder sig om, sen gasar vi ikapp sista biten in i mål!

Jag kom i mål! Jag som bara skulle starta… Förklarade för mannen att mitt vrål berodde på att jag hade en tid att slå. Slog den gjorde jag med! 2:55:17 stannade klockan på, en förbättring med 4 min från förra året! Fantastiskt, jag som inte ens tränat ordentligt och precis varit förkyld!

En medalj, en kexchoklad, en banan och en ros från min svägerska. Sen begav jag mig i all hast till tåget. På en knökfull spårvagn, fick hoppa av halvvägs pga illamående. Frisk luft gjorde susen, tog sen nästa, inte så fulla spårvagn, mot centralen. En kvarts marginal ungefär, det var riktigt skönt att kunna pusta ut på tåget. Först då kunde jag släppa allt och bara njuta av min medalj och min prestation! I did it!

GBGV1

GBGV2

Bilder från målgången.

 





Tjejvasan

23 02 2014

Vilken helg !

Åkte upp till Mora i fredags. Efter att vi inkvarterat oss på Unihoc Arena så körde vi till Mora Skidstadion och jag tog mina första skidtag på snö för denna säsongen. Åkte samma runda ett par gånger och jag tog mig både upp och ner för backarna. Sen blev jag övermodig och trillade plasask mitt på platta marken 🙂

Lördag morgon, jag var duktigt nervös. Visste att det största problemet skulle bli hjärnspökena. Väl uppe i Oxberg lättades nerverna upp mycket tackvare speakern. ”Om ni bara står i dom där utgröpningarna som kallas skidspår så ska nog denna starten gå lika bra som den förra” 🙂

Min start gick bra, förutom att jag höll på att dratta dit redan i startfållan 🙂 Fick min beskärda del av närkontakt med snön ändå. Innan jag kommit till Hökberg hade jag redan tappat räkningen på hur många gånger jag trillat. På vissa sträckor fanns också funktionärer märkta med ”Räddningspatrull” 🙂 Min värsta vurpa innan Hökberg var när jag föll i en uppförsbacke och det smällde till rejält i ryggen. Fick knäppa av mig skidorna för att komma upp, men det var enda uppförsbacken jag behövde gå i. 

Efter Hökberg, och en vurpa där huvudet fick en rejäl smäll, tog jag beslutet att i de utförslöpor där det inte fanns spår, utan folk plogade sig ner, så knäppte jag helt sonika av skidorna och knatade ner. Eftersom jag inte bemästrat konsten att bromsa så sa min självbevarelsedrift att det var det enda rätta.

Efter utförslöporna efter Hökberg så blev det rätt flackt, jag knatade på i sakta mak och det kändes rätt behagligt. Plötsligt stod det 15km och det kändes rätt gutt! Tog en liten paus i Eldris, käkade en bulle (som inte alls var torr och tråkig) och drack ljuvlig blåbärssoppa.

Efter Eldris var det någon brant utförsbacke till, och hjärnspökena fick lite övertag när jag trodde 3km-skylten skulle komma, men det stod 4km på den. Men jag distraherade mig själv med att formulera framtida Blocket-annons för att sälja mina skidor. I övrigt gick den biten toppen,  tills jag hade 2km kvar.

Då kom en liten vägövergång med sväng, fick inte med mig skidorna runt och for rakt över alla spåren. Han tänka, ”whoho, jag står upp!” innan någon skriker bakom mig. Hon kör in i mig med full fart, jag slungas framåt och landar med min näsa rakt på min egen stav. Satan vad ont det gjorde! Blodet forsade ur näsan, jag var tvungen att känna efter om näsan var hel. Fick lite papper från publiken, och även hjälp att komma upp på benen.

Det var på väldigt darriga ben jag tog mig de sista kilometrarna. Även om flåset känts ok hela vägen började jag bli duktigt trött i armar och axlar nu!

Höll mig på benen hela upploppet, och när skylten kom, den där satans jävla skylten, bröt jag ihop av lättnad. Äntligen var det över!

Idag känns det väldigt stelt, har ont i princip överallt. Kan ännu inte riktigt glädjas över att jag faktiskt gjorde det. Men jag är glad att jag klarade det under 6h! 5:59:49 för att vara exakt 🙂

image





Lidingö Tjejlopp – blandade känslor

29 09 2013

Ojojoj så mycket intryck jag fått under den här helgen, vet knappt vart jag ska börja.

En stor eloge till arrangören, de har varit toppen ur alla synvinklar! Gillade verkligen att de öppnade upp några skolors gymnastiksalar för övernattning, alldeles gratis! Jag hade inte haft något emot att betala en 20a eller 50kr för det.

Jag brukar vara en djupsovare och vaknar inte av mycket. Men vaknade faktiskt två gånger under natten och förundrades över hur tyst det var. Vi var nog 30-40 pers i samma sal, och INGEN snarkade!

Hämtade ut nummerlappen utan bekymmer, och gick igenom sportmässan. Det gick väldigt fort, det var skralt med företag där tyckte jag. Kikade på klassikersmycket och det var ännu snyggare irl.

Bort till Grönsta gärde och börja tagga. Jag gillar att gå runt och insupa atmosfären, kikade på Lilla Lidingöloppet. Svarta moln hopade sig och det blev lite kyligt i vinden.

image

Tillslut bar det då av! Startled fyra var mitt. Första backen kom snabbt. Där var det trångt och man fick gå vara sig man ville eller inte.

Tänkte på vad Pasi sa på den korta löpträningen vi hade. Korta högfrekventa steg uppför, bromsa inte nedför. Det var inte helt lätt då det var mycket folk i spåret.

Höll mig enligt plan springandes fram till första vattendepån. Drack och tog det lugnt, skalade av mig lite kläder.

Sen ändrades taktiken successivt. Det var tugnt i uppförsbackarna, ville inte dra på mig mjölksyra så gjorde ett aktivt val att gå uppför och förhoppningsvis ta igen det på utförslöpningen.

Så kom den då. Den stora vita skylten: ”Välkommen till Abborbacken!” Det saknades bara ett Moahahahaha! under. Hur mycket jag än försökt förbereda mig mentalt på denna backe så var den inte alls vad jag tänkt mig. Höll knappt på att ta mig upp gåendes.

Men det var halvvägs och därefter flöt det på rätt bra. Gick som sagt uppför när jag kände att det behövdes, men sträckte sen ut nedför. Sista 3km var inga större bekymmer.

Känslan av att komma ut på gärdet och få sträcka ut var fantastisk. Gick upp en växel hela upploppet. Med ca 20m kvar gastade någon i publiken: Kom igen nu! La i ytterligare en växel vilket genererade ännu mer vrål och jag klippte två löpare till på vägen. Den lilla tävlingsdjävulen i mig vaknar till ibland 🙂 Tiden slutade på 1:15:08. Ungefär där jag förväntat mig, mycket nöjd!

Som sagt mycket bra arrangerat, men det var en konstig upplevelse. Jag vet inte hur många tusen vi var, men alla sprang i tystnad. Det var verkligen knäpp tyst! Att jag som åkt till loppet själv inte hade någon att prata med var väl inte så konstigt, men det var många som var där i grupp. Förutom några enstaka ”håll till höger” så hörde jag bara två stycken som pratade med varann.

image

Efter målgång fick jag min Goodiebag och begav mig sen raskt tillbaka till skolan och bilen. Ville komma iväg innan köerna blev för djävliga. Kom hela vägen till Ropsten innan det tjockade ihop sig, men rullade på hyfsat ändå. Gjorde lite bilister arga när jag körde lite fel, men tro mig, det hade blivit 10ggr värre om jag följt vägen in till centrum, med släp och allt.

En koffeintablett och jag lyckades hålla mig alert att köra. En felkörning i Mjölby, men ingen större fara på taket. Nu äntligen ligger jag hemma i min egen säng igen, med en fjärdedel av Tjejklassikern avklarad!





Victorialoppet 2013 – Deja vu

16 07 2013

Igår var det dags för Victorialoppet igen. Förra året hade jag med mig min mamma, detta året min bror.
Det var nästan på perfekt löparväder, lagom varmt, men lite blåsigt. Som förra året, fast lite varmare.

Uppladdningen har ju inte varit optimal, men första halvan av loppet gick riktigt bra. Malde på i mitt tempo. Gick lite väl sakta i början för när jag fick upp farten lite i en nedförsbacke märkte jag att det gick lättare om jag höll lite högre tempo. Sprang hela vägen fram till vätskekontrollen.

I vanlig ordning gick jag i lugn och ro och sörplade i mig vattnet. Sen svängde vi ut på den långa rakan och här domnade min högerfot. I år igen! Det var precis där den domnade förra året! Men nu kan jag inte snöra skorna lösare, då räcker inte skosnörena till. Så det blev att jag gick en bit där, men började sen springa i kanten utanför cykelvägen och domningen i foten började avta.

Så under vägen och sen sprang jag hela tiden under resten. Gott om hejaklack fanns det, men bäst var han som sa: Ta’t lugnt, du har hela kvällen på dig! Det var precis vad jag behövde höra för att minska pressen på mig själv. Hade också ett par tre tjejer framför mig som ömsom gick ömsom sprang. Sakta försökte jag ta in bit för bit på dem.

Så kommer då Storgatan. Man får en riktig boost när man springer in där. Uteserveringarna sluter tätt runt banan och massor med glada (eller bara fulla?) människor som hejar. När jag närmade mig torget hörde jag bandet dåna ut, Livin’ on a Prayer. Det gav ytterligare kraft och jag kände mig fantastisk när jag passerade! Minns att det var likadant förra året, men tror det var en annan låt.

Sen var det bara sista biten kvar. High-five-ade brorsonen och resten av gänget när jag passerade hamnen, förbi strand och in i skogen. Nu var jag ikapp de tre tjejerna och tryckte på lite extra. Första halvan av banan inne på stadion gick trögt, men när jag kom ur svängen och såg jag en tjej mitt på upploppet. Nu gällde det att ösa! ”Vilken spurt” hörde jag i förbifarten och när jag kom i mål efter 1:02:27 orkade jag knappt stå på benen.

Det kändes så jäkla bra efteråt! Fick min medalj, en dricka och en korv. Sen var det så skönt att dra på sig överdragskläderna och äta en banan.

Bror min då, jo han visade sig vara en jäkel på att springa, han har tävlingsinstinkten med. Sprang in på 48:02! Inte illa! ”Tack för att du lurade med mig på detta” sa han innan jag sen begav mig hemåt. Hoppas han har fått blodad tand!





Göteborgsvarvet 2013

18 05 2013

Fredag eftermiddag, efter en väldigt stressig dag på jobbet, packade vi in oss i en liten Ford Fiesta och styrde kosan mot Göteborg.

Långt in i handskfacket hittade vi ett gammalt blandband som vi spelade om igen. Stämningen var riktigt hög och härlig! Stannade till på Hamburger Hill i Värnamo för att kolhydratladda. En toppen uppladdning!

Lördagen fortsatte i samma toppen stämning. Först spårvagn (tidigare spårvagnsoskuld) till Slottsskogen för att hämta våra nummerlappar. Ett bra drag, kunde gå i lugn och ro samt tagga till lite.

Hem igen och käka brunch, det bjöds på diverse läckerheter! Den avnjöts ute i skuggan i ett härligt väder!

image

image

Vädret var ett riktigt gissel, för varmt egentligen. Första biten i Slottsskogen var olidlig, luften stod helt still! På den första bron började det blåsa lite lätt, rätt skönt!

image

I Eriksberg (hette det tydligen) blåste det upp till storm och det började regna. Kom runt ett hörn och det var som att springa in i en vägg. Väldig motvind och regnet blev till hagel. Blev helt dränkt! Många vattenpölar att trampa i sen.

Hade en strategi om hur jag skulle lägga upp loppet. Springa mellan varje vattendepå, gå en bit medan jag sörplade i mig lite vatten. Plus att gå över broarna. Det jag är mest nöjd med är att jag faktiskt höll mig till planen, med undantag för när hagelstormen kom och jag tog skydd ett tag. Sprang hela Avenyn, kändes så gött! Efter 17km började det gå utför, gick främst i uppförsbackarna. Avslutade sen med att försöka spurta sista biten, men det var lite för mycket folk. En tjej antog dock utmaningen, jag låg strax före men hon hade en växel kvar och susade förbi mig precis innan mållinjen.

Efter mål så höll jag på att börja gråta, jag var så trött men så stolt! Fy faan vad bra det kändes!

Det var många upplevelser runt banan! Första delen hamnade jag i takt med det springande bandet, en sprang runt med en bastuba, en spelade på sin ukulele hela tiden. Distrahera mig rejält och plötsligt passerade vi 7km-skylten och 1/3del var redan passerat. Sen var det en spännande period efter regnet där jag fick treva mig fram utan glasögon och sen var jag redan framme vid 10km. Mellan 12 och 14km blev det tufft första gången, visste inte riktigt vart jag var och väntade på den andra bron som aldrig kom (kändes det som).

image

Till slut kom den, enligt plan gick jag. Mitt på hörde jag ‘Heja Volvo!, vill du ha en kexchoklad?’. Åh, den var go’!

Fullpackad spårvagn tillbaka, sen en fantastiskt skön dusch Avslutade med grillpremiär, ett par halvljumna cider och äppelpaj. Livet är gött!

image

Frågan är bara hur det känns imorgon…